___________________________________________________
Stjälken som höll upp den såg ut att vara så stark att jag blev osäker på om den gick att ryckas av. Den klara färgen bladen var fyllde av var så vacker att jag nästan tappade andan. Och doften. Den luktade sött och starkt på samma gång det spred sig rysningar längst mig ryggrad. Allt jag ville var att ta upp den, ta hand om den och se till att den aldrig skulle skadas. Jag lutade mig ner och tog en närmare titt på de tjocka bladen. Den var olik alla blommor jag någonsin sett, men också vackrare. Jag kände på den tjocka stjälken och ryckte till slut upp blomman ur jorden. Det största misstaget i min existens.
Ett utdrag från en novell jag skrev i svenskan. De är inte lika bra som det brukade vara när jag skrev. Tappat glädjen? Lite. Tappat "talangen"? Hade aldrig någon. Tappat självförtroendet? Det fanns aldrig något att tappa.
