Lovisa

För två år och elva dagar sedan gjorde jag något som faktiskt kom att förändra mitt liv. Jag valde att ställa mig i en kö utanför sf-bokhandeön i Stockholm och köa till the tales of the beedle the bard. Jag gick ensam, var nervös, men på ett fint sätt. Jag var rädd, rädd för att det skulle bli som det blivit så många andra gånger i mitt liv. Rädd att bli dömd och hatad.

Men det blev jag inte. Människorna i kön var otroligt snälla och fina och jag kände mig hemma med människorna direkt. Jag blev accepterad, och jag blev omtyckt.

Idag är större delen av min umgängeskrets människor jag träffat tack vare den kön. Jag blev medlem på fefo, jag gick på konvent och träffar och jag fick vänner. Fler och fler.

Jag är så stört tacksam. Jag vill bara krama 15-åriga Lovisa, säga "Tack för att du räddade vårat liv". För det tror jag att jag gjorde på sätt och vis. Tack vare de vännerna jag har idag har jag klarat mig igenom mycket jobbigt, fått hjälp på väget att komma över över tio mobbning och utanförskap.

Jag är bara såsåså himla glad för dem. Så himla glad.