Lovisa

Dagens ungdom kan vara så dumma. Vi säger saker utan att tänka, utan att ens bry oss om att någon lyssnar. "Jävla cp-unge", "Dampbarn", "Särunge". Några av oss stannar aldrig upp och tänker vem som mår dåligt av orden, vilka som verkligen påverkad. En del ler och skriker något förlolämpande tillbaka. En del får ett slag rätt i hjärtat. Jag är en av de sistnämnda.

Natten till den 4:e maj 1998 föddes min älskade lillasyster Tyra, men allt stod inte rätt till. Tyra föddes med kejsarsnitt och låg på sjukhus de första veckorna i sitt liv. Vi visste inte om hon skulle överleva. Familjen levde i rädsla. Första gången jag träffade henne var på danderyds sjukhus, hon hade slangar hit och dit och vi fick inte hålla henne så länge. Men åh vad jag älskade henne.

Tyra klarade sig och fick komma med hem. Hon hade en maskin vid sängen som pep när hon slutade andas och hon kunde inte äta själv. Hon var så liten och ömtålig, så liten och så älskad. Hon var över ett år första gången hon satt upp av sig själv, och kanske fem första gången hon tog ett steg, ännu  i dag kan hon inte gå ordentligt.

Jag älskar min lillasyster så otroligt mycket, trots att hon inte kan gå själv. För det avgör inte vem hon är. Hon är smart, ontänksam, vacker och otroligt bra på alla sätt. Jag älskar henne så mycket, och jag orkar inte höra att ni kallar varandra så hemska saker längre.



Min vackra lillasyster