Lovisa

Jag har fastnat i någon ond cirkel Jag kan inte låta bli att klanka ner på mig själv, kan inte hjälpa hur ful jag tycker jag är även fast jag vet att det inte riktigt är sant. Jag gråter och skriker, rycker i mitt hår. Försöker hitta kläder jag trivs i. Men jag bara gråter och skriker. Villintevillinte. Försöker sminka. Försöker dölja allt det som jag tycker är fult i mitt ansikte. Lönlöst. Jag kommer ändå aldrig bli nöjd.

Mina älskade vänner ger mig komplimanger efter komplimanger. Jag tror dem börjar bli trötta på mig nu. Trötta på mitt eviga tjat. Men jag kan inte sluta. En del säger att det är ett skrik efter bekräftelse. Det är inte så. Jag var bara så van att någon hackade på mig att jag tillslut tog över och gjorde det mesta själv. Jag försöker varje dag. Jag försöker stå framför spegeln och se vad de andra ser i mig. Min hudfärg, mina lappar, ögonen, håret. Jag ser det inte. Ögonen är inte klarblå eller turkosa. De är små och gråa. Läpparna har ingen form och är så små och tråkiga. Min hy är torr och sliten. Håret är torrt, tunnt och ser alltid smutsigt ut. Jag vill så otroligt gärna se. Men jag ser ingenting.

Att kunna säga att man är nöjd utan att ljuga. Att liksom...kunna gå upp en morgon och känna sig snygg. Eller i alla fall känna sig okej. Ingen gråt, ingen irritation, ingenting förutom det man vill känna. Åh, det vill jag. Jag är så trött på det här.

villintevillintevillintevillinte.