Pirret i magen
Jag har bara varit kär en gång i mitt liv. Och nu menar jag kär som i kär. Kär på det där sättet naturen har gjort så vi människor ska känna för att vi ska fortsätta finnas till. Men jag är på många sätt alltid kär, kär på ett bättre sätt. För det vi oftast kallar kärlek kan göra så ont, och det är den enda sortens jag har varit med om. För mig känns den sortens kärlek inte så himlans värd, för kärlek är en sådan bra sak och det ska inte kunna kännas så jobbigt som det faktiskt gör ibland. Det ska vara fint och lyckligt och glatt.
De flesta av oss har nog saker som får oss att känna oss på det där kär-sättet även fast vi inte är "kära". Det där pirret när man tänker på det och pratar om det, tänker på känslan man får när man upplever det och när man inte kan låta bli att le med hela ansiktet och kanske fälla en liten töntig tår för det är så fint. Sådant gör att jag mår bättre. Sådant dära som inte har med människor i ens närhet att göra, men ändå ger mig en känsla av...trygghet och glädje.
Som Harry Potter. Alla saker jag har gått igenom med de böckerna i handen. Det finns inget materiellt som gör mig så lycklig som en Harry Potter-bok. De böckerna har förändrat mitt liv. De har hjälpt mig att utveckla mitt språk i både svenska och engelska, de har fått mig att tänka på saker jag aldrig annars skulle tänkt på, de fick mig att börja läsa. De fick mig att orka leva när jag inte ville det. Men det viktigaste av allt är nog att de gav mig en kontakt med människor. Människor som fick mig att tro på mig själv, som visade att jag var värd och som fick mig att må bra. Jag tror egentligen ingenting i hela världen kan beskriva känslan när jag öppnar en Harry Potter-bok. Att se chokladfläckerna från alla gånger jag ätit lördagsgodis och sökt tröst hos böckerna som gav mig trygghet när inget annat gjorde det. Jag kommer ihåg när jag var helt ensam i skolan. Att ta upp en bok och inte se så ensam ut som jag egentligen kände mig var min grej, och oftast var det Harry Potter. Om jag någonsin träffade Jo Rowling skulle jag inte kunna visa den tacksamhet jag känner. Jag skulle helt och hållet dö av lycka och tvinga henne att signera alla mina Harry Potter-böcker och dö lite till. En av mina högsta önskningar är att få träffa henne.
Men det finns en till sak. Något jag älskar även fast det inte funnits i mitt liv lika länge som Harry. Doctor who. När jag hör musiken, ljudeffekterna och tänker på alla gånger jag har sett avsnitten blir jag helt varm. Jag har haft så sjukt många cruchar från den serien att det är helt...sjukt. Men åh. Det är så bra. Det är roligt och spännande, knäppt och smart. De pratar brittiska och de är snygga. Det programmet har också gjort att mitt engelska ordförråd har blivit större. Det är inte samma sak som med Harry Potter- det finns inget som är samma sak, men det är ändå...speciellt. Jag känner mig trygg när jag ser på det, på ett coolt sätt. Mm, doctor who! <3
Jag låter nog töntig och barnslig. Men det är så jag känner. Dessa två saker har förändrat vem jag är, gjort mig till en gladare och självsäkrare människa. Fått mig att göra saker som jag är så himla glad att jag gjort.
Orkar inte läsa igenom det här nu för jag är lat. Men bäst är jag allt också.
De flesta av oss har nog saker som får oss att känna oss på det där kär-sättet även fast vi inte är "kära". Det där pirret när man tänker på det och pratar om det, tänker på känslan man får när man upplever det och när man inte kan låta bli att le med hela ansiktet och kanske fälla en liten töntig tår för det är så fint. Sådant gör att jag mår bättre. Sådant dära som inte har med människor i ens närhet att göra, men ändå ger mig en känsla av...trygghet och glädje.
Som Harry Potter. Alla saker jag har gått igenom med de böckerna i handen. Det finns inget materiellt som gör mig så lycklig som en Harry Potter-bok. De böckerna har förändrat mitt liv. De har hjälpt mig att utveckla mitt språk i både svenska och engelska, de har fått mig att tänka på saker jag aldrig annars skulle tänkt på, de fick mig att börja läsa. De fick mig att orka leva när jag inte ville det. Men det viktigaste av allt är nog att de gav mig en kontakt med människor. Människor som fick mig att tro på mig själv, som visade att jag var värd och som fick mig att må bra. Jag tror egentligen ingenting i hela världen kan beskriva känslan när jag öppnar en Harry Potter-bok. Att se chokladfläckerna från alla gånger jag ätit lördagsgodis och sökt tröst hos böckerna som gav mig trygghet när inget annat gjorde det. Jag kommer ihåg när jag var helt ensam i skolan. Att ta upp en bok och inte se så ensam ut som jag egentligen kände mig var min grej, och oftast var det Harry Potter. Om jag någonsin träffade Jo Rowling skulle jag inte kunna visa den tacksamhet jag känner. Jag skulle helt och hållet dö av lycka och tvinga henne att signera alla mina Harry Potter-böcker och dö lite till. En av mina högsta önskningar är att få träffa henne.
Men det finns en till sak. Något jag älskar även fast det inte funnits i mitt liv lika länge som Harry. Doctor who. När jag hör musiken, ljudeffekterna och tänker på alla gånger jag har sett avsnitten blir jag helt varm. Jag har haft så sjukt många cruchar från den serien att det är helt...sjukt. Men åh. Det är så bra. Det är roligt och spännande, knäppt och smart. De pratar brittiska och de är snygga. Det programmet har också gjort att mitt engelska ordförråd har blivit större. Det är inte samma sak som med Harry Potter- det finns inget som är samma sak, men det är ändå...speciellt. Jag känner mig trygg när jag ser på det, på ett coolt sätt. Mm, doctor who! <3
Jag låter nog töntig och barnslig. Men det är så jag känner. Dessa två saker har förändrat vem jag är, gjort mig till en gladare och självsäkrare människa. Fått mig att göra saker som jag är så himla glad att jag gjort.
Orkar inte läsa igenom det här nu för jag är lat. Men bäst är jag allt också.
Kommentarer
Trackback
