Pirret i magen
Jag har bara varit kär en gång i mitt liv. Och nu menar jag kär som i kär. Kär på det där sättet naturen har gjort så vi människor ska känna för att vi ska fortsätta finnas till. Men jag är på många sätt alltid kär, kär på ett bättre sätt. För det vi oftast kallar kärlek kan göra så ont, och det är den enda sortens jag har varit med om. För mig känns den sortens kärlek inte så himlans värd, för kärlek är en sådan bra sak och det ska inte kunna kännas så jobbigt som det faktiskt gör ibland. Det ska vara fint och lyckligt och glatt.
De flesta av oss har nog saker som får oss att känna oss på det där kär-sättet även fast vi inte är "kära". Det där pirret när man tänker på det och pratar om det, tänker på känslan man får när man upplever det och när man inte kan låta bli att le med hela ansiktet och kanske fälla en liten töntig tår för det är så fint. Sådant gör att jag mår bättre. Sådant dära som inte har med människor i ens närhet att göra, men ändå ger mig en känsla av...trygghet och glädje.
Som Harry Potter. Alla saker jag har gått igenom med de böckerna i handen. Det finns inget materiellt som gör mig så lycklig som en Harry Potter-bok. De böckerna har förändrat mitt liv. De har hjälpt mig att utveckla mitt språk i både svenska och engelska, de har fått mig att tänka på saker jag aldrig annars skulle tänkt på, de fick mig att börja läsa. De fick mig att orka leva när jag inte ville det. Men det viktigaste av allt är nog att de gav mig en kontakt med människor. Människor som fick mig att tro på mig själv, som visade att jag var värd och som fick mig att må bra. Jag tror egentligen ingenting i hela världen kan beskriva känslan när jag öppnar en Harry Potter-bok. Att se chokladfläckerna från alla gånger jag ätit lördagsgodis och sökt tröst hos böckerna som gav mig trygghet när inget annat gjorde det. Jag kommer ihåg när jag var helt ensam i skolan. Att ta upp en bok och inte se så ensam ut som jag egentligen kände mig var min grej, och oftast var det Harry Potter. Om jag någonsin träffade Jo Rowling skulle jag inte kunna visa den tacksamhet jag känner. Jag skulle helt och hållet dö av lycka och tvinga henne att signera alla mina Harry Potter-böcker och dö lite till. En av mina högsta önskningar är att få träffa henne.
Men det finns en till sak. Något jag älskar även fast det inte funnits i mitt liv lika länge som Harry. Doctor who. När jag hör musiken, ljudeffekterna och tänker på alla gånger jag har sett avsnitten blir jag helt varm. Jag har haft så sjukt många cruchar från den serien att det är helt...sjukt. Men åh. Det är så bra. Det är roligt och spännande, knäppt och smart. De pratar brittiska och de är snygga. Det programmet har också gjort att mitt engelska ordförråd har blivit större. Det är inte samma sak som med Harry Potter- det finns inget som är samma sak, men det är ändå...speciellt. Jag känner mig trygg när jag ser på det, på ett coolt sätt. Mm, doctor who! <3
Jag låter nog töntig och barnslig. Men det är så jag känner. Dessa två saker har förändrat vem jag är, gjort mig till en gladare och självsäkrare människa. Fått mig att göra saker som jag är så himla glad att jag gjort.
Orkar inte läsa igenom det här nu för jag är lat. Men bäst är jag allt också.
De flesta av oss har nog saker som får oss att känna oss på det där kär-sättet även fast vi inte är "kära". Det där pirret när man tänker på det och pratar om det, tänker på känslan man får när man upplever det och när man inte kan låta bli att le med hela ansiktet och kanske fälla en liten töntig tår för det är så fint. Sådant gör att jag mår bättre. Sådant dära som inte har med människor i ens närhet att göra, men ändå ger mig en känsla av...trygghet och glädje.
Som Harry Potter. Alla saker jag har gått igenom med de böckerna i handen. Det finns inget materiellt som gör mig så lycklig som en Harry Potter-bok. De böckerna har förändrat mitt liv. De har hjälpt mig att utveckla mitt språk i både svenska och engelska, de har fått mig att tänka på saker jag aldrig annars skulle tänkt på, de fick mig att börja läsa. De fick mig att orka leva när jag inte ville det. Men det viktigaste av allt är nog att de gav mig en kontakt med människor. Människor som fick mig att tro på mig själv, som visade att jag var värd och som fick mig att må bra. Jag tror egentligen ingenting i hela världen kan beskriva känslan när jag öppnar en Harry Potter-bok. Att se chokladfläckerna från alla gånger jag ätit lördagsgodis och sökt tröst hos böckerna som gav mig trygghet när inget annat gjorde det. Jag kommer ihåg när jag var helt ensam i skolan. Att ta upp en bok och inte se så ensam ut som jag egentligen kände mig var min grej, och oftast var det Harry Potter. Om jag någonsin träffade Jo Rowling skulle jag inte kunna visa den tacksamhet jag känner. Jag skulle helt och hållet dö av lycka och tvinga henne att signera alla mina Harry Potter-böcker och dö lite till. En av mina högsta önskningar är att få träffa henne.
Men det finns en till sak. Något jag älskar även fast det inte funnits i mitt liv lika länge som Harry. Doctor who. När jag hör musiken, ljudeffekterna och tänker på alla gånger jag har sett avsnitten blir jag helt varm. Jag har haft så sjukt många cruchar från den serien att det är helt...sjukt. Men åh. Det är så bra. Det är roligt och spännande, knäppt och smart. De pratar brittiska och de är snygga. Det programmet har också gjort att mitt engelska ordförråd har blivit större. Det är inte samma sak som med Harry Potter- det finns inget som är samma sak, men det är ändå...speciellt. Jag känner mig trygg när jag ser på det, på ett coolt sätt. Mm, doctor who! <3
Jag låter nog töntig och barnslig. Men det är så jag känner. Dessa två saker har förändrat vem jag är, gjort mig till en gladare och självsäkrare människa. Fått mig att göra saker som jag är så himla glad att jag gjort.
Orkar inte läsa igenom det här nu för jag är lat. Men bäst är jag allt också.
LINDA IGEN
Det finns en bild på facebook. När jag flyger på linda. Alltså sådär man gjorde när man var en plutt. Det bilden är så bra.
För liksom. När jag ser den tänker jag,
att det inte bara är fysiskt hon håller mig uppe. Inte bara då, på den bilden.
För liksom.
Hon håller mig uppe hela tiden. Fysiskt men mest psykiskt.
Vad gjorde jag egentligen innan jag kände den människan?
Jag älskar dig lindisen!
För liksom. När jag ser den tänker jag,
att det inte bara är fysiskt hon håller mig uppe. Inte bara då, på den bilden.
För liksom.
Hon håller mig uppe hela tiden. Fysiskt men mest psykiskt.
Vad gjorde jag egentligen innan jag kände den människan?
Jag älskar dig lindisen!
Ett litet och slarvigt svar så där.
Efter förra inlägget fick jag en dumdum kommentar. Här är mitt svar. Tycker det är viktigt att många ser så jag skriver det här.
Jag skulle heller inte trivas med att umgås med extremt självdestruktiva personer, oavsett om personen i fråga är extremt överviktig (det pratades om 150cm och 150kg, och inte bara "tjock"), eller om hon/han är en heroinmissbrukare, anorektiker, skär sig själv, super och slåss osv osv. Självklart skulle jag stötta en kompis som fick problem och började gå upp i vikt, men den sortens självdestruktivitet är inget jag uppskattar hos nya bekanta. Sen att bli extremt överviktig är ingenting som händer över en natt. Kan man grundläggande näringslära vet man att det krävs ett massivt kaloriintag både för att uppnå och bibehålla sådana vikter, och det kan inte anses vara någonting annat än självdestruktivt, för man märker ju vad det gör med kroppen.
Jag förstår inte varför det skulle vara ditt problem. DU väljer kanske att leva som du gör, andra väljer annorlunda. En del trivs med att äta mycket och så länge man inte känner SJÄLV att man mår dåligt av det så får man leva som man vill. Det är inte så att du kommer påverkas på något sätt av din väns beteende. Jag tycker även det är otroligt hemskt att du jämför övervikt med att skära sig själv och att slåss. Att skära sig själv gör man oftast inte för att man tycker det är mysigt med ärr på armarna och om man slåss påverkar det inte bara en själv utan även ens omgivning. Det känns en aning diskrimenarande att ha det som exempel. Det hon i min klass sa var att hon mår dåligt över att vara med tjocka människor. Jag förstår mig inte på sådana som dig, det är väl upp till var och en hur man ska leva så länge man inte skadar andra? Jag kan arligt talat inte se hur du tänker här.
Du måste nog börja se bortom det här med utseendet. Personen du nämnde sa ingenting om att hon inte ville umgås med extremt tjocka människor eftersom att dom är fula eller att hon blir äcklad av dom.
Att vara extremt överviktig är extremt ohälsosamt! Att påstå någonting annat är bara dumt och korkat, och det hoppas jag att du inser!
Men vad är det annars hon mår dåligt över om inte utseendet? Att se tjocka äta? Jag förstår inte. Jag äter mer än många som är mycket rundare än mig men mig blir hon inte äcklad över för att jag bara inte blir tjock. Jag är ändå inte äcklig enligt henne för det var inte "ohälsosamma matvanor" hon mådde dåligt av att se utan det var tjocka människor. Sådana skulle hon inte kunna bli kompis med. Då undrar jag vad som skulle hänt om det hamnat en överviktig i vår klass, skulle hon klagat på rektorn eller sjukanmält sig? Visst kan det vara ohälsosamt att vara tjock men det har ingen annan än personen i fråga med att göra om det inte är så att hon/han lider.
Snälla, snälla, ta dig ur din PK-bubbla, LYSSNA på vad folk verkligen säger och lägg inte ord i munnen på andra så slipper du bli upprörd över saker som är ganska självklara.
Om vi säger såhär istället.. Skulle du vilja umgås med en heroinmissbrukare? Och återigen snackar jag inte om en gammal vän som hamnat snett. Värt att tänka på, kanske!
Jag lyssnar på vad folk säger. Frågan är om folk tänker på vad de säger själva. Vad är det som är självklart egentligen? Att tjock = dåligt? För så är det inte jämt. Jag skulle utan problem kunna umgås med en människa med missbruk så länge personen var snäll. Precis som med vilken människa som helst. Men heroin är ganska mycket farligare än fetma så det var en korkad jämförelse.
Jag skulle heller inte trivas med att umgås med extremt självdestruktiva personer, oavsett om personen i fråga är extremt överviktig (det pratades om 150cm och 150kg, och inte bara "tjock"), eller om hon/han är en heroinmissbrukare, anorektiker, skär sig själv, super och slåss osv osv. Självklart skulle jag stötta en kompis som fick problem och började gå upp i vikt, men den sortens självdestruktivitet är inget jag uppskattar hos nya bekanta. Sen att bli extremt överviktig är ingenting som händer över en natt. Kan man grundläggande näringslära vet man att det krävs ett massivt kaloriintag både för att uppnå och bibehålla sådana vikter, och det kan inte anses vara någonting annat än självdestruktivt, för man märker ju vad det gör med kroppen.
Jag förstår inte varför det skulle vara ditt problem. DU väljer kanske att leva som du gör, andra väljer annorlunda. En del trivs med att äta mycket och så länge man inte känner SJÄLV att man mår dåligt av det så får man leva som man vill. Det är inte så att du kommer påverkas på något sätt av din väns beteende. Jag tycker även det är otroligt hemskt att du jämför övervikt med att skära sig själv och att slåss. Att skära sig själv gör man oftast inte för att man tycker det är mysigt med ärr på armarna och om man slåss påverkar det inte bara en själv utan även ens omgivning. Det känns en aning diskrimenarande att ha det som exempel. Det hon i min klass sa var att hon mår dåligt över att vara med tjocka människor. Jag förstår mig inte på sådana som dig, det är väl upp till var och en hur man ska leva så länge man inte skadar andra? Jag kan arligt talat inte se hur du tänker här.
Du måste nog börja se bortom det här med utseendet. Personen du nämnde sa ingenting om att hon inte ville umgås med extremt tjocka människor eftersom att dom är fula eller att hon blir äcklad av dom.
Att vara extremt överviktig är extremt ohälsosamt! Att påstå någonting annat är bara dumt och korkat, och det hoppas jag att du inser!
Men vad är det annars hon mår dåligt över om inte utseendet? Att se tjocka äta? Jag förstår inte. Jag äter mer än många som är mycket rundare än mig men mig blir hon inte äcklad över för att jag bara inte blir tjock. Jag är ändå inte äcklig enligt henne för det var inte "ohälsosamma matvanor" hon mådde dåligt av att se utan det var tjocka människor. Sådana skulle hon inte kunna bli kompis med. Då undrar jag vad som skulle hänt om det hamnat en överviktig i vår klass, skulle hon klagat på rektorn eller sjukanmält sig? Visst kan det vara ohälsosamt att vara tjock men det har ingen annan än personen i fråga med att göra om det inte är så att hon/han lider.
Snälla, snälla, ta dig ur din PK-bubbla, LYSSNA på vad folk verkligen säger och lägg inte ord i munnen på andra så slipper du bli upprörd över saker som är ganska självklara.
Om vi säger såhär istället.. Skulle du vilja umgås med en heroinmissbrukare? Och återigen snackar jag inte om en gammal vän som hamnat snett. Värt att tänka på, kanske!
Jag lyssnar på vad folk säger. Frågan är om folk tänker på vad de säger själva. Vad är det som är självklart egentligen? Att tjock = dåligt? För så är det inte jämt. Jag skulle utan problem kunna umgås med en människa med missbruk så länge personen var snäll. Precis som med vilken människa som helst. Men heroin är ganska mycket farligare än fetma så det var en korkad jämförelse.
Tjock = äcklig?
Vi råkades hamna i en liten diskussion idag som det inte var meningen att ens skulle komma upp. Jag och några i min klass alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Det var en som sa att hon inte kunde umgås med tjocka för att hon blev äcklad. Jag blev upprörd. Såklart. Jag blev ledsen och kände det lite som att världen är för dåligt för att finnas i. Att någon säger något sådant gör mig så ledsen. Att någon skulle kunna dömma mig efter hur jag ser ut och välja om/om inte hon/han ska umgås med mig efter mitt utseende får mig att tänka en hel massa. Utseendet har fått en så stor betydelse att man nästan blir skrämd. Det handlar inte om att vara modell eller inte längre. Det handlar inte om att ha lite ångest över sin vikt. Det handlar så mycket mer. Det handlar om hur ens sociala liv påverkas. Hur många tycker så här? Varför tycker dem som de gör?
Och allt handlar om hurvida man är fet eller inte. Här är ett smart och bra inlägg om att vara tjock och snygg. Jag tycker det är så synd att tjock = dåligt. Så behöver det ju inte vara och jag blir så himalns arg och ledsen när folk säger sådant om andra. Att utseendet äcklar. Hon använde som argument att det är ohälsosamt. Det behöver det ju inte vara. Och även fast det är, gör det människan till en sämre människa då? Om jag gick om 40 kg, skulle jag vara ovärd att umgås med? Det vet jag att de flesta inte tycker men tanken på att någon tycker det gör mig så otroligtotroligt ledsen.
buhu. Ibland undrar jag varför jag går i den skolan jag går i.
LIIIIIIIIIIIIIKEEEEEEEEEEEEEE A BRIDGEEEEEEEE OVEEEEEER TROUBLEDDDDDDDDD WATERSSSSSSSSSSSSSSS!!!!!!!!!!
Ja. Jag lyssnar på Simon and Garfunkel som vanligt. Så jävla sjukt stört bra. Så otroligt bra.
Jag är fett effektiv idag. Vaknade halv åtta, inte för att jag var fett bra och gick och la mig i tid, utan för att jag hade så jävla ont i magen att jag dog. Dryckte i mig en värktablett och några stört goda kakor. Nu sitter jag här och inbillar mig att jag är fett bra för att jag gick upp tidigt....jag är så dålig.
Men nu ska jag gå och klä på mig och sminka bort allt som är för fult för att synas i mitt lilla bleka ansikte och sen ska jag sätta upp håret så det inte syns att jag borde tvätta det.
Sen ska jag ta en till kaka. Pusshejdå.
Jag är fett effektiv idag. Vaknade halv åtta, inte för att jag var fett bra och gick och la mig i tid, utan för att jag hade så jävla ont i magen att jag dog. Dryckte i mig en värktablett och några stört goda kakor. Nu sitter jag här och inbillar mig att jag är fett bra för att jag gick upp tidigt....jag är så dålig.
Men nu ska jag gå och klä på mig och sminka bort allt som är för fult för att synas i mitt lilla bleka ansikte och sen ska jag sätta upp håret så det inte syns att jag borde tvätta det.
Sen ska jag ta en till kaka. Pusshejdå.
Detta fält måste fyllas i
Jag tycker det är roligt att blogga...ibland. Men jag kommer sällan på något att blogga om. Då är sådana här utmaningar eller vad man nu kallar dem roliga. Nu har jag något att skriva om ofta. Kanske tar några månader att göra klart det. Men heheh.
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
Ibland blir det så
Sista dagen 2010. Jag är varken på festhumör eller på gladhumör. Jag vill sitta i min säng hela kvällen, äta flintachoklad och dricka fruktsoda och se på x-files. Jag vill gå och lägga mig tidigt och inte vakna förens en kompis ringer och säger "grattis på 18-årsdagen". Vill sedan ha en utekväll med vänner och en massa söta drinkar som inte smakar starkt utav något som inte är gott. Men innan vill jag gå och bli blodgivare. Mamma får ställa mig i bostadskön. Sen vill jag sova till sommaren och då vill jag jobba. Ta hand om barn i två månader, få fräknar av att städigt vara ute och köpa fina klänningar och kanske lite körtkortslektioner för penganra jag tjänat. Sen får trean gå fort. Vill bara bort från gymnasiet och bort från Sverige och till ett varmt land där jag kan lyssna på Simon and Garfunkel i solen och slippa tänka på att behöva köpa fula vinterskor och slippa ha uttorkad hy.
2010 har varit ett ganska bra år på vissa sätt. Jag har nya vänner som jag aldrig trodde skulle tycka om mig. Vänner som gärna är där för en på ett sätt som vänner aldrig varit där för mig förut. Jag har haft många axlar att gråta emot, många nya chokladälskande personer att dela en marabou med. Jag har fått ett lite bättre självförtroende och gråter inte lika ofta när jag tittar mig i spegeln. Jag har mycket att vara glad över. Ändå kan jag inte helt vara glad.
Mycket gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att jag tryckte upp kudden i munnen så många nätter för att inte väcka hela huset, Att jag inte kunde gå ut utan att påminnas av det som tyngde ner mig. Ringa vänner klockan tre på natten och bara låta dem höra mig gråta. Få några tröstande ord och sedan gav jag upp och la på luren och grät ensam i stället. Kramade katterna och de tillsammans med min fina hund tilda tröstade mig. Det gick över med tiden men sen dess har det ändå funnits saker jag tänkt mer på en någonsin.
Jag blir förvirrad. Förvirrad av mig själv. Jag orkar inte tänka mer nu, orkar inte försöka få all förvirring att se bättre ut genom att skriva det med lite andra ord än ifall jag hade pratat.
Snart fyller jag arton år. Myndig och strax efter det åker jag till Spanien och festar litegrann. Shoppa skor ska jag göra där också. Enligt ellen är det billigt.
Gott nytt år.
2010 har varit ett ganska bra år på vissa sätt. Jag har nya vänner som jag aldrig trodde skulle tycka om mig. Vänner som gärna är där för en på ett sätt som vänner aldrig varit där för mig förut. Jag har haft många axlar att gråta emot, många nya chokladälskande personer att dela en marabou med. Jag har fått ett lite bättre självförtroende och gråter inte lika ofta när jag tittar mig i spegeln. Jag har mycket att vara glad över. Ändå kan jag inte helt vara glad.
Mycket gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att jag tryckte upp kudden i munnen så många nätter för att inte väcka hela huset, Att jag inte kunde gå ut utan att påminnas av det som tyngde ner mig. Ringa vänner klockan tre på natten och bara låta dem höra mig gråta. Få några tröstande ord och sedan gav jag upp och la på luren och grät ensam i stället. Kramade katterna och de tillsammans med min fina hund tilda tröstade mig. Det gick över med tiden men sen dess har det ändå funnits saker jag tänkt mer på en någonsin.
Jag blir förvirrad. Förvirrad av mig själv. Jag orkar inte tänka mer nu, orkar inte försöka få all förvirring att se bättre ut genom att skriva det med lite andra ord än ifall jag hade pratat.
Snart fyller jag arton år. Myndig och strax efter det åker jag till Spanien och festar litegrann. Shoppa skor ska jag göra där också. Enligt ellen är det billigt.
Gott nytt år.
Puss och Kram!
Dag fem - min familj
Min familj består av Mamma och mina tre systrar Amanda, Kerstin och Tyra varannan vecka och Pappa, Pappas sambo Cecilia och hennes barn Siri och Emil varannan. Pappa och mamma skiljde sig år 2000/2001 då jag gick i tvåan. Jag blev mest ledsen av alla mina systrar när dem berättade det så jag och pappa gick och köpte godis som tröst, det har alltid funkat.
Mamma och Pappa är världens bästa mamma och pappa och cecilia är världens bästa Cecilia. Mina systrar Amanda, 19 år, Kerstin, 14 år och Tyra, 12 år är värdens bästa systrar och Siri och Emil världens bästa bonussyskon. Speciellt Siri har jag kommit nära. Hon har den där storasysters man kan komma och äta godis och sova hos och gråta massa när man behöver och det är väldans fint, tycker jag.
Vi är knäppa allahopa. Amanda och jag delar intresse för Harry Potter, Doctor who och några andra coola grejer så vi har alltid massamassa att prata om. Jag älskar verkligen Amanda så otroligt mycket att jag exploderar och det är bland det finaste som finns när en ny Doctor who säsong börjar, så kollar vi på det tillsammans, äter godis har det bäst. Kerstin är fin hon också även fast vi bråkar massamssa. Jag kommer ihåg när vi var små och lekte med Barbie, ahahah. Hon slutade med det innan mig! Det var fint det, när vi hade varsin Barbiebil och åkte runt och klippte håret på dem och när vi snodde en palm ur vardagsrumsfönstret och sa att de var på kanarieöarna. Hahahha. Tyramyra är så liten och så stööööört söt. Världens bästa lillassyster att mysa och se på Walle med, våran gemensamma favoritfilm! Den är gullig hihiihiii och vi skrattar alltid på samma ställden och hon har ritat en Walle till mig. ÅHHH!!!!!!!!
Mamma är finast. När hon fick cancer var det jordensundegång för jag hatar att se henne ha det ont. Hon förtjöänar all friskhet och finns. Jag älskar att vakna på lördagsmorgonar och gå in till henne och se på tv. hihihi. Mamma är bäst alltså.
Pappa är också bäst. Han lagar väääääärldens godaste mat och ifall man säger att man vill ha en chokladbit när man är på affären får man en 100 grams nötchokald. Älskar att sitta uppe på kvällar och prata politik och äta chips och älskar när han kör mig till skolan. Pappa är bäst!
Har inte supermycket bilder på den här datorn. Men här är jag och tyra sommaren 2009.
Min familj består av Mamma och mina tre systrar Amanda, Kerstin och Tyra varannan vecka och Pappa, Pappas sambo Cecilia och hennes barn Siri och Emil varannan. Pappa och mamma skiljde sig år 2000/2001 då jag gick i tvåan. Jag blev mest ledsen av alla mina systrar när dem berättade det så jag och pappa gick och köpte godis som tröst, det har alltid funkat.
Mamma och Pappa är världens bästa mamma och pappa och cecilia är världens bästa Cecilia. Mina systrar Amanda, 19 år, Kerstin, 14 år och Tyra, 12 år är värdens bästa systrar och Siri och Emil världens bästa bonussyskon. Speciellt Siri har jag kommit nära. Hon har den där storasysters man kan komma och äta godis och sova hos och gråta massa när man behöver och det är väldans fint, tycker jag.
Vi är knäppa allahopa. Amanda och jag delar intresse för Harry Potter, Doctor who och några andra coola grejer så vi har alltid massamassa att prata om. Jag älskar verkligen Amanda så otroligt mycket att jag exploderar och det är bland det finaste som finns när en ny Doctor who säsong börjar, så kollar vi på det tillsammans, äter godis har det bäst. Kerstin är fin hon också även fast vi bråkar massamssa. Jag kommer ihåg när vi var små och lekte med Barbie, ahahah. Hon slutade med det innan mig! Det var fint det, när vi hade varsin Barbiebil och åkte runt och klippte håret på dem och när vi snodde en palm ur vardagsrumsfönstret och sa att de var på kanarieöarna. Hahahha. Tyramyra är så liten och så stööööört söt. Världens bästa lillassyster att mysa och se på Walle med, våran gemensamma favoritfilm! Den är gullig hihiihiii och vi skrattar alltid på samma ställden och hon har ritat en Walle till mig. ÅHHH!!!!!!!!
Mamma är finast. När hon fick cancer var det jordensundegång för jag hatar att se henne ha det ont. Hon förtjöänar all friskhet och finns. Jag älskar att vakna på lördagsmorgonar och gå in till henne och se på tv. hihihi. Mamma är bäst alltså.
Pappa är också bäst. Han lagar väääääärldens godaste mat och ifall man säger att man vill ha en chokladbit när man är på affären får man en 100 grams nötchokald. Älskar att sitta uppe på kvällar och prata politik och äta chips och älskar när han kör mig till skolan. Pappa är bäst!
Har inte supermycket bilder på den här datorn. Men här är jag och tyra sommaren 2009.
It's so hard to get old without a cause
Dag 4 – Mina framtidsvisioner.
Det finns så mycket jag vill göra i mitt liv. Så mycket att jag har en väldig ångest för vad jag ska hinna med. Just nu går jag i gymnasiet och mitt första mål är att lyckas ta studenten med okej betyg. Sedan vill jag jobba, tror jag. Det första jag vill göra är att åka som Au pair till USA eller UK, det förstnämnda för att man kan åka till ställen där det är varmare, bättre shopping och där det är acceptabelt, normalt och inte lika dyrt att äta chokladmuffins till frukost, lunch och middag. UK för alla coola, nördiga saker man kan besöka, coola människor man kan träffa och dessutom kan man komma hem till Sverige med en snygg, brittisk engelska vilket är så mycket coolare än amerikanska. Men för det krävs ofta körkort och jag tror inte jag ser tillräcklig bra.
En annan sak jag gärna vill göra är att åka till Indien eller Afrika på voluntärresa. Det är så otroligt fint att kunna göra bra saker för människor och dessutom är det en väldigt bra erfarenhet att ha, både på ens Cv och att veta. För jag tror inte man förstår riktigt om man inte har sett det själv. Tyvärr kostar det massamassa pengar och även fast det går att spara är jag, precis som många, många andra, självisk. Mycket självisk till och med.
Sen, när jag väl börjar utbilda mig har jag haft som dröm i flera år nu att komma in på psykologilinjen och plugga till barnpsykolog. Det var därför jag valde BF på gymnasiet och jag tycker faktiskt att många av kurserna är viktiga och intressanta. Även fast de låga intagningspoängen har lockat många oseriösa människor som egentligen inte vill gå i skolan, eller kanske vill men inte riktigt orkar. Det är väldigt synd, för jag tycker det ska vara seriösa människor som jobbar med barn.
Över till barn. Jag vill så gärna ha barn och är beredd att åka till danmark om det är vad som krävs. Jag skulle kunna tänka mig adoptera, kanske från Kina, för Kiniser är så otroligt söta. Eller indien. Eller afrika. Eller USA. Var som helst, kanske till och med från Sverige. Det känns bra att kunna hjälpa ett barn som inte har någonstans att ta vägen. Det är också ett fint sätt att hjälpa till.
Jag har ingen dröm om att gifta mig riktigt, kan liksom inte drömma om något som jag aldrig tror kan hända. Tror inte någon skulle kunna tycka om mig så mycket. höhöhöhööh.
Jag vill bo i något annat land. Kan inte riktigt säga varför men jag har bott i Stockholm i hela mitt liv så det känns som om jag skulle behöva komma härifrån ett tag. Helst vill jag både jobba och plugga men plugga är så otroligt dyrt så jag tror inte det kommer gå. Men jobba. Jag vet inte om jag kommer stanna kvar hela livet men det känns som om jag behöver komma ifrån Sverige nu. Börja om någon annanstans och fy nya vänner och erfarenheter. Men mamma blir sur då hahahhahah.
Jag är jätterädd att jag kommer bli gammal utan hinna med, och liksom inte hinna göra saker jag tycker om eller betyder. Att gå till Ica helt själv och köpa en enportionsrätt. Jag vet inte. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och inte ångra något.
Det finns så mycket jag vill göra i mitt liv. Så mycket att jag har en väldig ångest för vad jag ska hinna med. Just nu går jag i gymnasiet och mitt första mål är att lyckas ta studenten med okej betyg. Sedan vill jag jobba, tror jag. Det första jag vill göra är att åka som Au pair till USA eller UK, det förstnämnda för att man kan åka till ställen där det är varmare, bättre shopping och där det är acceptabelt, normalt och inte lika dyrt att äta chokladmuffins till frukost, lunch och middag. UK för alla coola, nördiga saker man kan besöka, coola människor man kan träffa och dessutom kan man komma hem till Sverige med en snygg, brittisk engelska vilket är så mycket coolare än amerikanska. Men för det krävs ofta körkort och jag tror inte jag ser tillräcklig bra.
En annan sak jag gärna vill göra är att åka till Indien eller Afrika på voluntärresa. Det är så otroligt fint att kunna göra bra saker för människor och dessutom är det en väldigt bra erfarenhet att ha, både på ens Cv och att veta. För jag tror inte man förstår riktigt om man inte har sett det själv. Tyvärr kostar det massamassa pengar och även fast det går att spara är jag, precis som många, många andra, självisk. Mycket självisk till och med.
Sen, när jag väl börjar utbilda mig har jag haft som dröm i flera år nu att komma in på psykologilinjen och plugga till barnpsykolog. Det var därför jag valde BF på gymnasiet och jag tycker faktiskt att många av kurserna är viktiga och intressanta. Även fast de låga intagningspoängen har lockat många oseriösa människor som egentligen inte vill gå i skolan, eller kanske vill men inte riktigt orkar. Det är väldigt synd, för jag tycker det ska vara seriösa människor som jobbar med barn.
Över till barn. Jag vill så gärna ha barn och är beredd att åka till danmark om det är vad som krävs. Jag skulle kunna tänka mig adoptera, kanske från Kina, för Kiniser är så otroligt söta. Eller indien. Eller afrika. Eller USA. Var som helst, kanske till och med från Sverige. Det känns bra att kunna hjälpa ett barn som inte har någonstans att ta vägen. Det är också ett fint sätt att hjälpa till.
Jag har ingen dröm om att gifta mig riktigt, kan liksom inte drömma om något som jag aldrig tror kan hända. Tror inte någon skulle kunna tycka om mig så mycket. höhöhöhööh.
Jag vill bo i något annat land. Kan inte riktigt säga varför men jag har bott i Stockholm i hela mitt liv så det känns som om jag skulle behöva komma härifrån ett tag. Helst vill jag både jobba och plugga men plugga är så otroligt dyrt så jag tror inte det kommer gå. Men jobba. Jag vet inte om jag kommer stanna kvar hela livet men det känns som om jag behöver komma ifrån Sverige nu. Börja om någon annanstans och fy nya vänner och erfarenheter. Men mamma blir sur då hahahhahah.
Jag är jätterädd att jag kommer bli gammal utan hinna med, och liksom inte hinna göra saker jag tycker om eller betyder. Att gå till Ica helt själv och köpa en enportionsrätt. Jag vet inte. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och inte ångra något.
3
Dag tre - mina tre största intressen.
När jag försöker tänka på det inser jag att jag inte är någon intresse - människa. Jag älskar att skriva otroligt mycket. Om tankar och känslor speciellt. När jag var 14 var det en sorts terapi för mig. Jag skrev alltid korta noveller om tjejer i min ålder som mådde dåligt, och ibland lät jag deras liv fortsätta vara så, men oftast så fixades deras problem och deras liv blev med ens det bästa liv man kan tänka sig. Jag älskar fortfarande att skriva och funderar på att söka jobb som krönikör, men mitt självförtorende sviker. Jag skriver inte lika ofta som förut, så jag vet inte om man ska kalla det ett stort intreese ändå. Jag tyckte om att måla när jag var yngre, inte att måla av saker, utan att bara kleta och kladda och se hur det blev, gjorde det till mitt eget liksom. Jag fick höra att jag var bra på det också. Men i sjuan fick jag en bildlärare som förstörde det för mig på alla sätt. Hon sa att jag inte kunde vad jag än gjorde och bestämde sig för att jag skulle få IG på allt jag gjorde innan hon sett det. Hon satte högre mål på mig än på mina kompisar och jag tröttnade tillslut och all färg, alla penslar och alla coola papper jag samlat på mig ligger nu lite här och där, utan att jag någonsin kollar på dem.
Jag är inte gjord för att röra på mig på något sätt, tror jag. Förutom promenader kanske, vilket jag älskar. Jag är bollrädd och sist jag satt på en spinningcykel ramlade jag av. Så där har jag gett upp för länge. lääääänge sedan.
Jag försöker tänka på vad jag gör mest nu för tiden. Och jag vill säga som Elin där. Människor. Jag älskar att hjälpa människor så otroligt mycket. Att se deras humör förändras tack vare mig. Att kunna krama en vän som är ledsen och att veta att man gör skillnad. Jag vill tro att jag är bra på det också. Många av mina vänner vänder sig faktiskt till mig när de vill prata och det gör mig glad. Missförstå mig inte nu, självklart ser jag hellre att mina vänner är glada alltid. Men vilka människor är det egentligen? Och när man ändå mår dåligt så är det fint att de har någon att vända sig till. Det är väldigt intressant att folk som man egentligen inte tror att har några problem egentligen har det och jag blir så stolt över mig själv när jag märker att jag kan lösa dem. Eller i alla fall göra det enklare för dem att leva med det.
SEEEN något som inte är litet på något sätt men som är otroligt viktigt för mig. ÄTA. Det är bäst. Jag älskar att äta mat, jag älskar att äta godis, jag älskar fika och jag älskar mellanmål. Helst skulle jag äta hela tiden men det har jag knappt råd med. Men mat betyder mycket. Inte bara för att det är otroligt gott. Det är en viktig socialgrej och tack vare alla fikabesök och godisköpande har man haft något att prata om med människor man inte riktigt känner och därmed fått vänner.
Sen älskar jag tv - serier, vilket jag sagt innan. Jag tittar på allt från Doctor who till O.C. Det är för lätt att fasta vid serier så man blir asocial, men åhhhhh. Att ligga vaken en hel natt mitt i sommaren och kolla på X-files eller Family Guy eller House eller NCIS eller Tourshwood är ju bara för fint. Speciellt om man har massa cola och en stor påse plockgodis!
När jag försöker tänka på det inser jag att jag inte är någon intresse - människa. Jag älskar att skriva otroligt mycket. Om tankar och känslor speciellt. När jag var 14 var det en sorts terapi för mig. Jag skrev alltid korta noveller om tjejer i min ålder som mådde dåligt, och ibland lät jag deras liv fortsätta vara så, men oftast så fixades deras problem och deras liv blev med ens det bästa liv man kan tänka sig. Jag älskar fortfarande att skriva och funderar på att söka jobb som krönikör, men mitt självförtorende sviker. Jag skriver inte lika ofta som förut, så jag vet inte om man ska kalla det ett stort intreese ändå. Jag tyckte om att måla när jag var yngre, inte att måla av saker, utan att bara kleta och kladda och se hur det blev, gjorde det till mitt eget liksom. Jag fick höra att jag var bra på det också. Men i sjuan fick jag en bildlärare som förstörde det för mig på alla sätt. Hon sa att jag inte kunde vad jag än gjorde och bestämde sig för att jag skulle få IG på allt jag gjorde innan hon sett det. Hon satte högre mål på mig än på mina kompisar och jag tröttnade tillslut och all färg, alla penslar och alla coola papper jag samlat på mig ligger nu lite här och där, utan att jag någonsin kollar på dem.
Jag är inte gjord för att röra på mig på något sätt, tror jag. Förutom promenader kanske, vilket jag älskar. Jag är bollrädd och sist jag satt på en spinningcykel ramlade jag av. Så där har jag gett upp för länge. lääääänge sedan.
Jag försöker tänka på vad jag gör mest nu för tiden. Och jag vill säga som Elin där. Människor. Jag älskar att hjälpa människor så otroligt mycket. Att se deras humör förändras tack vare mig. Att kunna krama en vän som är ledsen och att veta att man gör skillnad. Jag vill tro att jag är bra på det också. Många av mina vänner vänder sig faktiskt till mig när de vill prata och det gör mig glad. Missförstå mig inte nu, självklart ser jag hellre att mina vänner är glada alltid. Men vilka människor är det egentligen? Och när man ändå mår dåligt så är det fint att de har någon att vända sig till. Det är väldigt intressant att folk som man egentligen inte tror att har några problem egentligen har det och jag blir så stolt över mig själv när jag märker att jag kan lösa dem. Eller i alla fall göra det enklare för dem att leva med det.
SEEEN något som inte är litet på något sätt men som är otroligt viktigt för mig. ÄTA. Det är bäst. Jag älskar att äta mat, jag älskar att äta godis, jag älskar fika och jag älskar mellanmål. Helst skulle jag äta hela tiden men det har jag knappt råd med. Men mat betyder mycket. Inte bara för att det är otroligt gott. Det är en viktig socialgrej och tack vare alla fikabesök och godisköpande har man haft något att prata om med människor man inte riktigt känner och därmed fått vänner.
Sen älskar jag tv - serier, vilket jag sagt innan. Jag tittar på allt från Doctor who till O.C. Det är för lätt att fasta vid serier så man blir asocial, men åhhhhh. Att ligga vaken en hel natt mitt i sommaren och kolla på X-files eller Family Guy eller House eller NCIS eller Tourshwood är ju bara för fint. Speciellt om man har massa cola och en stor påse plockgodis!
Bloggbloggbloggbloggblogg
Dag två - därför bloggar jag.
Jag älskar att kunna titta tillbaka i mitt arkiv och se vad jag gjorde, mådde och klädde mig i för ett år sedan. Det kan jag snart eftersom min blogg fyller ett år i december. Det är det finaste med att blogga. Kunna skriva ner vad jag gjort, vad som gör mig glad eller ledsen och sedan kolla tillbaka på det. Det är därför jag ofta skriver om saker som gör mig glad, när jag mår dålig är det så lätt att gå tillbaka i arkivet och läsa saker som får mig på bättre humör.
Jag tycker också väldigt mycket om att skriva. Jag vet att jag är urusel på det men det fina med att ha en blogg är att det får vara hur dåligt det vill. Ingen har rätt att ta bort bloggen bara för att jag inte kan få folk att fasta för den. Jag skriver ändå mest för mig själv. Jag tycker om att låta andra veta vad jag tycker och tänker, men det är ändå något jag inte riktigt bryr på om att få svar på, jag vet ändå vad jag tycker och ifall jag vill bråka eller debattera vänder jag mig oftast någon annan stans, även fast jag kan lägga en dryg kommentar ifall jag hittar ett riktigt idiotiskt inlägg.
Sen antar jag att det är grupptryck. Många har en blogg även fast få av mina vänner har det. Jag läser ganska många bloggar och tyckte det verkade roligt. Så jag startade en men tog bort den efter några månader och startade en ny, det ångrar jag jättemycket nu. Jag önskar att jag kunde ha fortsatt på den gamla bloggen lite längre. Nu har jag i alla fall bestämt att ha kvar den här tills jag aldrig mer vill blogga mer.
Jag älskar att kunna titta tillbaka i mitt arkiv och se vad jag gjorde, mådde och klädde mig i för ett år sedan. Det kan jag snart eftersom min blogg fyller ett år i december. Det är det finaste med att blogga. Kunna skriva ner vad jag gjort, vad som gör mig glad eller ledsen och sedan kolla tillbaka på det. Det är därför jag ofta skriver om saker som gör mig glad, när jag mår dålig är det så lätt att gå tillbaka i arkivet och läsa saker som får mig på bättre humör.
Jag tycker också väldigt mycket om att skriva. Jag vet att jag är urusel på det men det fina med att ha en blogg är att det får vara hur dåligt det vill. Ingen har rätt att ta bort bloggen bara för att jag inte kan få folk att fasta för den. Jag skriver ändå mest för mig själv. Jag tycker om att låta andra veta vad jag tycker och tänker, men det är ändå något jag inte riktigt bryr på om att få svar på, jag vet ändå vad jag tycker och ifall jag vill bråka eller debattera vänder jag mig oftast någon annan stans, även fast jag kan lägga en dryg kommentar ifall jag hittar ett riktigt idiotiskt inlägg.
Sen antar jag att det är grupptryck. Många har en blogg även fast få av mina vänner har det. Jag läser ganska många bloggar och tyckte det verkade roligt. Så jag startade en men tog bort den efter några månader och startade en ny, det ångrar jag jättemycket nu. Jag önskar att jag kunde ha fortsatt på den gamla bloggen lite längre. Nu har jag i alla fall bestämt att ha kvar den här tills jag aldrig mer vill blogga mer.
Bara jag
Jag är och har alltid varit väldigt osäker på mig själv. På vad jag säger, gör, hur jag ser ut och hur andra ser mig. Jag har nog haft all anledning att tro det också, jag var länge en oomtyckt och konstig person. Men jag tror att det har ändrats lite även fast jag själv har svårt att inse det.
När jag var liten var jag ganska söt. Jag såg väldigt liten och oskyldig ut och var nog det också. Min favoritsyssla på dagis var att rita prinsessor och göra pärlplattor. Jag hade inte så jättemånga kompisar då. Kanske var jag lite konstig redan på den tiden. En såndär människa som var lätt att trycka ner på. Jag minns en gång när några dagiskamrater låste in mig i dockis. Det fanns ett fönster där så att man kunde se in från andra rummet. Och där stod de och skrattade medan jag satt och grät. En gång (kanske flera) när jag satt på toa öppnade de dörren och skrattade. Jag vet inte riktigt hur jag såg på det då. Men när jag blev lite äldre gjorde det ont. Mycket ont.
Jag har alltid älskat att prata. Det kan alla som någonsin träffat mig intyga.M Jag pratar om allt mellan himmel och jord och har väldigt mycket åsikter som jag gärna delar med mig av. Många har tyckt att det är irriterande, att jag aldrig ger mig och alltid vet att jag har rätt. Jag är vegetarian, vänsterpartist och tycker att folk borde tänka mer på andra människor. Att skänka några tior i månaden till välgörenhet är en självklarhet och jag kan inte förså varför man anser att man inte ska göra det. Kanske är jag lite trångsynt, men jag är det gällande rätt saker. Haha.
Mitt favoritband är Simon and Garfunkel. Speciellt Sound of Silence. Den är så otroligt fin att jag dör några gånger varje gång jag lyssnar den. De männen är verkligen otroligt coola. Shit alltså. Min favortitserie är Doctor who, vilket är världens bästa sci-fi serier som har alla ingridienser som en tv-serie behöver. Snygga britter som pratar snyggt, spänning, kärlek och humor. Det är verkligen en serie som jag rekomenderar. Serier som x-files, tourshwood och Buffy är också väldigt bra. Min favoritfilm just nu är Walle, bara för att den är så otroligt fin och gullig. Jag älskar även böcker såklart. Där ligger Harry Potter- serien, Emma och jag (vilket är en underskattad bok som alla borde läsa) och bläckhjärta väldigt högt upp.
Vad mer ska jag skriva? Jag vill tro att jag är bra, men jag har svårt för det. Mycket för att jag var mobbad under dagis och hela grundskolan. Men jag har så otroligt fina vänner idag. Vänner som bryr sig och tycker om mig. Jag har svårt att förstå varför, men det är något jag hoppas att jag en dag kommer göra. Jag har varit med om mycket som tagit hårt på mig. Men jag vill inte må dåligt längre, och det kommer jag nog göra snart också. Det känns bättre och bättre just nu.
Nu vet jag inte hur bra skrivet det här var. Men jag orkar inte med att allt ska vara prefekt hela tiden. Ni är smarta nog att fatta vad jag menar, tror jag.
När jag var liten var jag ganska söt. Jag såg väldigt liten och oskyldig ut och var nog det också. Min favoritsyssla på dagis var att rita prinsessor och göra pärlplattor. Jag hade inte så jättemånga kompisar då. Kanske var jag lite konstig redan på den tiden. En såndär människa som var lätt att trycka ner på. Jag minns en gång när några dagiskamrater låste in mig i dockis. Det fanns ett fönster där så att man kunde se in från andra rummet. Och där stod de och skrattade medan jag satt och grät. En gång (kanske flera) när jag satt på toa öppnade de dörren och skrattade. Jag vet inte riktigt hur jag såg på det då. Men när jag blev lite äldre gjorde det ont. Mycket ont.
Jag har alltid älskat att prata. Det kan alla som någonsin träffat mig intyga.M Jag pratar om allt mellan himmel och jord och har väldigt mycket åsikter som jag gärna delar med mig av. Många har tyckt att det är irriterande, att jag aldrig ger mig och alltid vet att jag har rätt. Jag är vegetarian, vänsterpartist och tycker att folk borde tänka mer på andra människor. Att skänka några tior i månaden till välgörenhet är en självklarhet och jag kan inte förså varför man anser att man inte ska göra det. Kanske är jag lite trångsynt, men jag är det gällande rätt saker. Haha.
Mitt favoritband är Simon and Garfunkel. Speciellt Sound of Silence. Den är så otroligt fin att jag dör några gånger varje gång jag lyssnar den. De männen är verkligen otroligt coola. Shit alltså. Min favortitserie är Doctor who, vilket är världens bästa sci-fi serier som har alla ingridienser som en tv-serie behöver. Snygga britter som pratar snyggt, spänning, kärlek och humor. Det är verkligen en serie som jag rekomenderar. Serier som x-files, tourshwood och Buffy är också väldigt bra. Min favoritfilm just nu är Walle, bara för att den är så otroligt fin och gullig. Jag älskar även böcker såklart. Där ligger Harry Potter- serien, Emma och jag (vilket är en underskattad bok som alla borde läsa) och bläckhjärta väldigt högt upp.
Vad mer ska jag skriva? Jag vill tro att jag är bra, men jag har svårt för det. Mycket för att jag var mobbad under dagis och hela grundskolan. Men jag har så otroligt fina vänner idag. Vänner som bryr sig och tycker om mig. Jag har svårt att förstå varför, men det är något jag hoppas att jag en dag kommer göra. Jag har varit med om mycket som tagit hårt på mig. Men jag vill inte må dåligt längre, och det kommer jag nog göra snart också. Det känns bättre och bättre just nu.
Nu vet jag inte hur bra skrivet det här var. Men jag orkar inte med att allt ska vara prefekt hela tiden. Ni är smarta nog att fatta vad jag menar, tror jag.
___________________________________________________
Stjälken som höll upp den såg ut att vara så stark att jag blev osäker på om den gick att ryckas av. Den klara färgen bladen var fyllde av var så vacker att jag nästan tappade andan. Och doften. Den luktade sött och starkt på samma gång det spred sig rysningar längst mig ryggrad. Allt jag ville var att ta upp den, ta hand om den och se till att den aldrig skulle skadas. Jag lutade mig ner och tog en närmare titt på de tjocka bladen. Den var olik alla blommor jag någonsin sett, men också vackrare. Jag kände på den tjocka stjälken och ryckte till slut upp blomman ur jorden. Det största misstaget i min existens.
Ett utdrag från en novell jag skrev i svenskan. De är inte lika bra som det brukade vara när jag skrev. Tappat glädjen? Lite. Tappat "talangen"? Hade aldrig någon. Tappat självförtroendet? Det fanns aldrig något att tappa.
Snart kan man inte ens gå till ica längre
”Kvinnor, gå inte ut själva”
Örebro. Våldtäkterna ökade och med det ökade även oron. Ständigt skriver tidningarna om det och det är självklart att man som tjej blir orolig. När massmedia gång på gång gör rubriker om händelserna är det kvinnorna som får budskapen ”Var försiktig”, ”Gå inte ut själv”. Än en gång är det kvinnan som måste tänka sig för innan hon väljer att spara pengar och ta bussen hem från puben. Än en gång ska kvinnosläktet oroligt se sig över axeln när vi väljer att ta den snabba men obelysta vägen hem. Det är alltid vi.
En man tycker sig ha makten över någon annans kropp, anser att hans egen lust ska gå före någon annans psykiska och fysiska hälsa. Ändå säger polisen åt oss kvinnor att vara försiktiga, att stanna inne och att inte lite på främmande män. Många gör det också. Väljer att ha en myskväll framför tv:n istället för att gå ut och träffa vänner. Att åka hem lite tidigare så att man slipper nattbussen och allt vad det innebär. Speciellt risken att någon ska lägga märke till hur försvarslös man ser ut och följa efter en när man går av
Att inte gå ut själv. Vem tycker egentligen det är mysigt att åka hem själv? Oftast vill man ha sällskap av en kompis och ibland får man det också. Men vännerna har egna hem att gå till. Egna oupplysta vägar att gå. Det går inte att alltid ha sällskap, och man ska inte behöva ha sällskap för att känna sig trygg. Är det verkligen vi kvinnor somska stanna hemma och vara försiktiga? Det är inte vi som är orsaken till problemet och vi ska inte behöva ta skulden för vad andra väljer att göra. Varför säger man inte då åt männen att stanna inne och hålla sig borta från allt var främmande kvinnor heter? Säga åt dem att inte ta nattbussen eller gå på de obelysta vägarna för någon stackars tjej kan känna sig hotad? Men som det såg ut nu får de väl inte ens ta en eftermiddagspromenad till ica längre. Kvinnor blir våldtagna där också.
Men om man tänker på det lite närmare så kanske man bara ska trotsa våldtäktsmännen, ta nattbussen, gå promenader när man känner för det och tydligt visa att det inte ska få påverka vad vi gör. Männen går på de som ser otrygga ut, säger dem, och det är männen som gör dem otrygga. Ska vi kvinnor verkligen ge männen den fördelen?
