Lovisa

Sista dagen 2010. Jag är varken på festhumör eller på gladhumör. Jag vill sitta i min säng hela kvällen, äta flintachoklad och dricka fruktsoda och se på x-files. Jag vill gå och lägga mig tidigt och inte vakna förens en kompis ringer och säger "grattis på 18-årsdagen". Vill sedan ha en utekväll med vänner och en massa söta drinkar som inte smakar starkt utav något som inte är gott. Men innan vill jag gå och bli blodgivare. Mamma får ställa mig i bostadskön. Sen vill jag sova till sommaren och då vill jag jobba. Ta hand om barn i två månader, få fräknar av att städigt vara ute och köpa fina klänningar och kanske lite körtkortslektioner för penganra jag tjänat. Sen får trean gå fort. Vill bara bort från gymnasiet och bort från Sverige och till ett varmt land där jag kan lyssna på Simon and Garfunkel i solen och slippa tänka på att behöva köpa fula vinterskor och slippa ha uttorkad hy.

2010 har varit ett ganska bra år på vissa sätt. Jag har nya vänner som jag aldrig trodde skulle tycka om mig. Vänner som gärna är där för en på ett sätt som vänner aldrig varit där för mig förut. Jag har haft många axlar att gråta emot, många nya chokladälskande personer att dela en marabou med. Jag har fått ett lite bättre självförtroende och gråter inte lika ofta när jag tittar mig i spegeln. Jag har mycket att vara glad över. Ändå kan jag inte helt vara glad.

Mycket gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att jag tryckte upp kudden i munnen så många nätter för att inte väcka hela huset, Att jag inte kunde gå ut utan att påminnas av det som tyngde ner mig. Ringa vänner klockan tre på natten och bara låta dem höra mig gråta. Få några tröstande ord och sedan gav jag upp och la på luren och grät ensam i stället. Kramade katterna och de tillsammans med min fina hund tilda tröstade mig. Det gick över med tiden men sen dess har det ändå funnits saker jag tänkt mer på en någonsin.

Jag blir förvirrad. Förvirrad av mig själv. Jag orkar inte tänka mer nu, orkar inte försöka få all förvirring att se bättre ut genom att skriva det med lite andra ord än ifall jag hade pratat.

Snart fyller jag arton år. Myndig och strax efter det åker jag till Spanien och festar litegrann. Shoppa skor ska jag göra där också. Enligt ellen är det billigt.


Gott nytt år.

Den här måste vara världens bästa jullåt. Typ. Mysig och inte sliskig eller så! Idag firas lilljul med mamma, i morgon med pappa och cecilia :)

Shoppa. Äta. Shoppa. Och äta ännu mer. Det är saker jag tycker om att göra. Den enda gången man kan köpa kläder och verkligen veta att det är så man kommer se ut i det senare är att göra det när man ätit. För du är magel lite större och då köper man ingenting för litet eller så.

Rebecca och jag sprang runt i kylan idag. In och ut ur butiker, letande i femhundra år efter pizzeria och äta och gå och ha det bra. Mest var det kallt men roligt. Hon köpte mig en sjukt jättefin klänning på Beyond Retro, när man har den behöver inte vintern vara så blä för man kan känna sig fin ändå. Sen gick vi (hmm åkte) in till t-centralen och jag köpte tre par finfina trumpbyxor på julrean och så köpte jag ett par ljusrosa shorts med lite spets och lite band och kramskrams. Hundra kronor på rea och jag vill bara komma iväg till spanien så jag kan använda dem med extra tunna strumpbyxor under. ahhhhhhhhhhhhhhhhhhhh. Sen köpte jag en kofta för 50 kr på h&m som hade rosor och sånt på sig. Det var storlek 42 eller något så den var stor men värd.

Jag vill bara ha massamassamassa klänningar. Kollade lite i smyg (får inte slösa mer pengar!) på modcloth när jag kom hem och hittade som vanligt massa fint!





Jag försöker att inte bara tita på de dyraste så en del är lite trista men ändå en sådan man skulle köpt om den fanns i butik. Men inte riktigt värdo om man ska beställa den. Jobbigt alltså. Önskar mig en bättre ekonomi i julklapp!

Jag har försökt. Försökt att hitta fina skor och en stor halsduk och vantar och jacka och mössa och försökt göra håret mössvänligt med fem kilo hårspary och gelé. Försökt göra mina linnen och t-shirtar och blusar vintervänliga med stickade koftor och allt vad det är. Men det går bara inte. Hårsprayet rinner ner i pannen när snön som fastat i håret smällter och alla strumpbyxor går bara sönder och jag blir tvungen att ha jeans. Mina fina jeans som också passar bäst på våren med min blus som mormors syster hade när hon var tolv eller något.

Jag behöver värme. Jag behöver att mitt hår blir solblekt och min hy får tre fräknar och mina axlar blir lite röda eftersom jag alltid glömmer att smörja in mig. Jag behöver mjukglass och milkshake och fina skor och linnen och långa promenader utan frusna tår och rödfrusen näsa.

Är det sommar kvar? Eller bara vår? Jag vill köpa ett par gubbshorts, en ljusrosa blus en ett par bruna pumps. Sen vill jag locka håret varje dag och ha min portfölj som jag köpte för 20 kr.


Jag försöker se fram emot de få fina sakerna. Att sitta inomhus och dricka te eller glögg och titta ut och vara jävlig skadeglad på alla de som går därute och är på väg hem från jobbet eller till affären eller så.

Mamma håller med och stödjer mig i att åka till CA nästan direkt efter att jag blivit drängt i illaluktande öl på ett studentflak.

Jajajajaaa. I morgon blir det kanske shopping med elin a, emma och kanske fler. Det blir kul om jag lyckas få tag på lite cash.


ps jag hatar vintern och kyla.

För två år och elva dagar sedan gjorde jag något som faktiskt kom att förändra mitt liv. Jag valde att ställa mig i en kö utanför sf-bokhandeön i Stockholm och köa till the tales of the beedle the bard. Jag gick ensam, var nervös, men på ett fint sätt. Jag var rädd, rädd för att det skulle bli som det blivit så många andra gånger i mitt liv. Rädd att bli dömd och hatad.

Men det blev jag inte. Människorna i kön var otroligt snälla och fina och jag kände mig hemma med människorna direkt. Jag blev accepterad, och jag blev omtyckt.

Idag är större delen av min umgängeskrets människor jag träffat tack vare den kön. Jag blev medlem på fefo, jag gick på konvent och träffar och jag fick vänner. Fler och fler.

Jag är så stört tacksam. Jag vill bara krama 15-åriga Lovisa, säga "Tack för att du räddade vårat liv". För det tror jag att jag gjorde på sätt och vis. Tack vare de vännerna jag har idag har jag klarat mig igenom mycket jobbigt, fått hjälp på väget att komma över över tio mobbning och utanförskap.

Jag är bara såsåså himla glad för dem. Så himla glad.

Skrivet av Lilllovisa någon gång under 2007.

"Jag hatar dem. Jag hatar mig som får dem att hata mig. Jag hatar ord. Orden är värst, sedan kommer blickarna. Snöbollarna som kastades in i mitt skåp igår skulle varit strunt utan ord. Jag vill inte bry mig men jag bryr mig så jävla mycket. Men ifall jag var någon annan skulle jag också gett blickar och hatat mig. Inte lika mycket som jag hatar mig själv. Det går inte."

Jag var en jävligt deppig 14-åring. Men jag hade anledning att vara det. Det är sjukt hur dåligt jag mådde. Hur dålig jag tyckte att jag var. Värre än nu till och med. Jag kommer aldrig kunna må helt bra tack vare de idioterna.

Jag vill, som jag nämt tidigare, åka och jobba som au pair när jag tagit studenten. Dit jag vill nu är det varmt, soligt och badvänligt året om. De har också ett idiotiskt sjukvårdsystem men det känns faktiskt väldigt värt för att slippa en vinter i Sverige. Mina tår är isklumpar och min hy torkar ut. Jag behöver värme. Kalifornien känns rätt. Jag känner Molly som bor där och det känns väldigt tryggt och bra.

Jag har varit väldig glad och peppad på idén i massa med veckor nu, och då kan jag inte låta bli att börja kolla på fina sommarkläder som jag kan ta hand om några söta barn i.




Alla tre kommer från miss platina. Helt fantastiska.

Jag vet inte hur många gånger vi har bråkat. Hur många gånger jag tänt jag vill aldirg mer träffa den där idioten! Hur många gånger jag varit säker på att vår vänskap tagit slut, varit borta ifrån dig i månader och låtit bli att höra av mig. Det har du också gjort.

Men det är så många fler gånger jag har skrattat med dig. Skrattat åt vår idiotiska humor, hur vi kan ligga vakna i timmar och prata om saker jag inte kunnat kan prata med någon annan om. Kramat dig när jag behövt någon. Det gör mig så trygg att veta, att hur sent på kvällen det är, var du än är. Jag kan alltid ringa dig.

Vi blev vänner när vi gick i sexårs. Vi var egentligen aldrig riktigt snälla mot varandra under de första åren. Vi pratade skit, vi ljög, vi retade varandra och drev varandra till vansinne mer än fem miljoner gånger. Men samtidigt så kunde vi ha så kul, när vi lekte med barbie, eller när vi stängde in oss på dramarummet på fritids. När vi skarattade och ingen i vår klass förstod oss, alla tyckte vi var töntar. Men det brydde vi oss inte om, vi hade rolig och det var det enda som spelade roll.

Vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans. Vi har varit fjortisar och tyckt att vi varit coolast i världen. Vi har varit klassens töntar och inte brytt oss. Vi har varit ledsna, förbannade, dumma men mest har vi varit glada, roliga och coola.

När jag tänker på dig ser jag dig inte som min bästa vän, för du är närmare än så. Du är som min tvilling. Vi är så annorlunda, men ändå så lika. Det är bara du som har sett alla mina sidor, för med dig behöver jag aldrig anstränga mig för att vara trevlig. Jag kan ha pms gånger tretusen med dig, men det är alltid okej. För du vet att jag inte är så egentligen. Du vet att jag är snäll, att jag bryr mig om dig och att jag alltidalltidalltid kommer vara där för dig och det behöver jag inte bevisa varje gång vi ses.

Förlåt att jag kan vara så dryg. Jag vet att jag inte är den bästa kompisen man kan ha alla gånger. Men du betyder så otroligt mycket för mig, och jag beundrar dig så jävla mycket för din styrka och ditt mod.

Jag älskar dig.