Lovisa

Texten, musiken, rösterna. Allt. Den bästa låten som skrivits.

Stjälken som höll upp den såg ut att vara så stark att jag blev osäker på om den gick att ryckas av. Den klara färgen bladen var fyllde av var så vacker att jag nästan tappade andan. Och doften. Den luktade sött och starkt på samma gång det spred sig rysningar längst mig ryggrad. Allt jag ville var att ta upp den, ta hand om den och se till att den aldrig skulle skadas. Jag lutade mig ner och tog en närmare titt på de tjocka bladen. Den var olik alla blommor jag någonsin sett, men också vackrare. Jag kände på den tjocka stjälken och ryckte till slut upp blomman ur jorden. Det största misstaget i min existens.

Ett utdrag från en novell jag skrev i svenskan. De är inte lika bra som det brukade vara när jag skrev. Tappat glädjen? Lite. Tappat "talangen"? Hade aldrig någon. Tappat självförtroendet? Det fanns aldrig något att tappa.

 

”Kvinnor, gå inte ut själva”

Örebro. Våldtäkterna ökade och med det ökade även oron. Ständigt skriver tidningarna om det och det är självklart att man som tjej blir orolig. När massmedia gång på gång gör rubriker om händelserna är det kvinnorna som får budskapen ”Var försiktig”, ”Gå inte ut själv”. Än en gång är det kvinnan som måste tänka sig för innan hon väljer att spara pengar och ta bussen hem från puben. Än en gång ska kvinnosläktet oroligt se sig över axeln när vi väljer att ta den snabba men obelysta vägen hem. Det är alltid vi.  

En man tycker sig ha makten över någon annans kropp, anser att hans egen lust ska gå före någon annans psykiska och fysiska hälsa. Ändå säger polisen åt oss kvinnor att vara försiktiga, att stanna inne och att inte lite på främmande män. Många gör det också. Väljer att ha en myskväll framför tv:n istället för att gå ut och träffa vänner. Att åka hem lite tidigare så att man slipper nattbussen och allt vad det innebär. Speciellt risken att någon ska lägga märke till hur försvarslös man ser ut och följa efter en när man går av

Att inte gå ut själv. Vem tycker egentligen det är mysigt att åka hem själv? Oftast vill man ha sällskap av en kompis och ibland får man det också. Men vännerna har egna hem att gå till. Egna oupplysta vägar att gå. Det går inte att alltid ha sällskap, och man ska inte behöva ha sällskap för att känna sig trygg. Är det verkligen vi kvinnor som

ska stanna hemma och vara försiktiga? Det är inte vi som är orsaken till problemet och vi ska inte behöva ta skulden för vad andra väljer att göra. Varför säger man inte då åt männen att stanna inne och hålla sig borta från allt var främmande kvinnor heter? Säga åt dem att inte ta nattbussen eller gå på de obelysta vägarna för någon stackars tjej kan känna sig hotad? Men som det såg ut nu får de väl inte ens ta en eftermiddagspromenad till ica längre. Kvinnor blir våldtagna där också.

Men om man tänker på det lite närmare så kanske man bara ska trotsa våldtäktsmännen, ta nattbussen, gå promenader när man känner för det och tydligt visa att det inte ska få påverka vad vi gör. Männen går på de som ser otrygga ut, säger dem, och det är männen som gör dem otrygga. Ska vi kvinnor verkligen ge männen den fördelen?

Jag har fastnat i någon ond cirkel Jag kan inte låta bli att klanka ner på mig själv, kan inte hjälpa hur ful jag tycker jag är även fast jag vet att det inte riktigt är sant. Jag gråter och skriker, rycker i mitt hår. Försöker hitta kläder jag trivs i. Men jag bara gråter och skriker. Villintevillinte. Försöker sminka. Försöker dölja allt det som jag tycker är fult i mitt ansikte. Lönlöst. Jag kommer ändå aldrig bli nöjd.

Mina älskade vänner ger mig komplimanger efter komplimanger. Jag tror dem börjar bli trötta på mig nu. Trötta på mitt eviga tjat. Men jag kan inte sluta. En del säger att det är ett skrik efter bekräftelse. Det är inte så. Jag var bara så van att någon hackade på mig att jag tillslut tog över och gjorde det mesta själv. Jag försöker varje dag. Jag försöker stå framför spegeln och se vad de andra ser i mig. Min hudfärg, mina lappar, ögonen, håret. Jag ser det inte. Ögonen är inte klarblå eller turkosa. De är små och gråa. Läpparna har ingen form och är så små och tråkiga. Min hy är torr och sliten. Håret är torrt, tunnt och ser alltid smutsigt ut. Jag vill så otroligt gärna se. Men jag ser ingenting.

Att kunna säga att man är nöjd utan att ljuga. Att liksom...kunna gå upp en morgon och känna sig snygg. Eller i alla fall känna sig okej. Ingen gråt, ingen irritation, ingenting förutom det man vill känna. Åh, det vill jag. Jag är så trött på det här.

villintevillintevillintevillinte.

Om man liksom jag känner att 50/60-talet var den bästa tiden för fina klänningar så håller ni nog med om att det inte skulle vara helt fel att skutta runt i en av dessa på en Simon and Garfunkel - konsert. Gråta några liter till Sound of silence och skutta upp och ner till Mrs. Robinson. Jatack!





Alla är så otroligt fina att jag bara vill springa till banken och tömma sparkontot. Det var något med den sista som fick mig att vilja ha den så otroligt jättemycket. Och jag bryr mig inte ens om att mina höfter kommer så ännu bredare ut än de vanligtvis gör. Den är enkel men ändå...wow! Allihopa är från Silvetto.