Lovisa

Första gången jag på riktigt la märke till dig var under en bildlektion någon gång i början av höstterminen 2006. Vi gick i sjuan och var korta och små och vi skulle öva på att rita av varandra. Bildläraren sa något i stil med "Men du, rebecca, måste ta bort luggen ur ansiktet, annars går det inte!" Jag vände mig om och där var du. Med luggen som hängde ner över ögonen och med världens finaste leende. Det låter som kärlek vid första ögonkastet. Men det var bara vänskap. Henne skulle jag bli kompis med, det hade jag bestämt mig för.

Jag var ensamast i världen när jag började hänga efter dig. Jag förstår flera gånger om att du inte gillade mig och att du tyckte att jag var jobbig som följde efter er överallt. Som frågade om din msn och som då och då sa "Ska vi träffas i helgen?" Du sa nej varje gång. Jag vet inte varför jag valde att inte ge upp, jag var nog säker på att du skulle ge med dig någon gång, och det gjorde du. Våren 2007. Vi sågs på lördagen och hade det så roligt och avslappnat att vi valde att ses dagen efter också. Vi åt glassar och köpte hårspännen, drack slush och var coolast i världen. Vi var västbergas coolaste bästisar efter ett tag och jag tyckte så mycket om att umgås med dig helahela tiden. Vi hade ju så roligt och åt så många glassar och ingen var lika bra som vi.

Jag tycker så himla mycket om dig. Jag tycker om ditt skratt och jag tycker om dina kläder. Dina skämt och din klädsmak och jag älskar att det alltid är så avslappnat och roligt att umgås med dig. Vi kan driva med varandra och skratta åt hårspännetiden då vi var fjorton och trodde vi var de mest unika människorna världen skådat. Jag älskar att kunna dra skämt med dig och att äta chokladkakor och dricka cola.

Jag älskar allt du är och jag älskar dig.