Lovisa

Allt känns så himlans jobbigt just nu. Jag känner mig så himla ensam. Det känns inte som om jag har några vänner alls i stockis längre. Ingen att komma hem till och äta godis för alla är äldre och inser hur dåligt det är här i stockholm och flyttar.

Jag kan ju inte må bra när jag är här ju.

När jag blir stressad eller ledsen över en sak blir jag så himla lätt stressad och ledsen över en massa andra saker också. Jag är så humla stressad just nu över så hima mycket att jag bröt ihop inatt och låg och grät jättelänge. Över skolarbeten som aldrig blir klara, över människor som jag inte klarar av, över kläder och över vikt och över utseende och över föräldrar och biljetter och pengar och självförtroende. Allt kändes bara upp och ner och klockan var halv tre på natten. Så jag vågade inte ringa någon, förutom en. Jag hade inga pengar på mobilen men efter ett sms ringde Michelle upp. Bara att få gråta ut lite, hon pratade och jag och tillslut blev det bättre. När vi hade lagt på somnade jag himlans fort.

Jag orkar bara inte med mitt självförtroende längre. Jag borde inte må så här över mig själv för jag har så mycket fina vänner men jag kan inte sluta tänka på hur många dåliga sidor jag har.

det är superduperjobbigt när man är ledsen och så är ingen i stockholm förutom få och de är upptagna. Jag bah ville åka till folk men alla är borta.



känner mig ensam här i huvudstaden. japp.

Idag i skolan fick jag höra att jag hade "tantstil". Jag tycker det låter ganska mysigt. Tänker på en gammal söt tant som har massa gamla lp-skivor hemma och en godisskål med olika likörchoklader. Som har en röd spetskofta och permanentat hår. Låter inte det mysigt? Det tycker jag.

Men det var inte menat att låta mysigt. Det var snarare en kommentar menad att trycka ner på mig eller i alla fall säga att jag hade fula kläder med lite snällare ord. Jag blir så trött. Vi är 93or i min klass. Så vi är så gott som arton år. Vi anses enligt lag vara tillräckligt vuxna och ansvarsfulla för att dricka, röka och rösta till och med. Ändå så är folk inte tillräckligt mogna för att inse att det är så mellan/högstadiestyle att trycka ner på andra. Nu kommer säkert folk tänka "men då är man mogen nog att inte ta åt sig också". Det kanske jag är, det kanske jag borde vara. Men jag har inte kommit över det från grundskolan och jag är trots allt bara en människa liksom. Jag tar inte åt mig på "Åh har jag fula kläder?"-sättet utan snarare att man vill säga så till mig. Man vill såra mig.

Det gör mig ledsen.

Jag har försökt. Försökt att hitta fina skor och en stor halsduk och vantar och jacka och mössa och försökt göra håret mössvänligt med fem kilo hårspary och gelé. Försökt göra mina linnen och t-shirtar och blusar vintervänliga med stickade koftor och allt vad det är. Men det går bara inte. Hårsprayet rinner ner i pannen när snön som fastat i håret smällter och alla strumpbyxor går bara sönder och jag blir tvungen att ha jeans. Mina fina jeans som också passar bäst på våren med min blus som mormors syster hade när hon var tolv eller något.

Jag behöver värme. Jag behöver att mitt hår blir solblekt och min hy får tre fräknar och mina axlar blir lite röda eftersom jag alltid glömmer att smörja in mig. Jag behöver mjukglass och milkshake och fina skor och linnen och långa promenader utan frusna tår och rödfrusen näsa.

Är det sommar kvar? Eller bara vår? Jag vill köpa ett par gubbshorts, en ljusrosa blus en ett par bruna pumps. Sen vill jag locka håret varje dag och ha min portfölj som jag köpte för 20 kr.


Jag försöker se fram emot de få fina sakerna. Att sitta inomhus och dricka te eller glögg och titta ut och vara jävlig skadeglad på alla de som går därute och är på väg hem från jobbet eller till affären eller så.

Mamma håller med och stödjer mig i att åka till CA nästan direkt efter att jag blivit drängt i illaluktande öl på ett studentflak.

Jajajajaaa. I morgon blir det kanske shopping med elin a, emma och kanske fler. Det blir kul om jag lyckas få tag på lite cash.


ps jag hatar vintern och kyla.

Skrivet av Lilllovisa någon gång under 2007.

"Jag hatar dem. Jag hatar mig som får dem att hata mig. Jag hatar ord. Orden är värst, sedan kommer blickarna. Snöbollarna som kastades in i mitt skåp igår skulle varit strunt utan ord. Jag vill inte bry mig men jag bryr mig så jävla mycket. Men ifall jag var någon annan skulle jag också gett blickar och hatat mig. Inte lika mycket som jag hatar mig själv. Det går inte."

Jag var en jävligt deppig 14-åring. Men jag hade anledning att vara det. Det är sjukt hur dåligt jag mådde. Hur dålig jag tyckte att jag var. Värre än nu till och med. Jag kommer aldrig kunna må helt bra tack vare de idioterna.

Jag har tappat räkningen på de gångerna jag sagt "Jagorkarintemer".

Det händer för mycket. Jag inbillar mig att jag är stark när jag vet att det inte är så och när jag inser det gång på gång vill jag bara gråta och aldrigaldrigaldrig mer behöva göra något alls. Bara sova tills allt är över. Jag är konstig och ful men jag vet inte vad jag ska göra för att ändra på det.

Jag vill bara gå hem till någon och gråta men alla har bättre saker för sig och jag vill inte störa mina vänner med mitt jobbiga tjat. Så synd om mig är det inte men jag har alltid haft en förmåga att överdriva allt.

Jag har fastnat i någon ond cirkel Jag kan inte låta bli att klanka ner på mig själv, kan inte hjälpa hur ful jag tycker jag är även fast jag vet att det inte riktigt är sant. Jag gråter och skriker, rycker i mitt hår. Försöker hitta kläder jag trivs i. Men jag bara gråter och skriker. Villintevillinte. Försöker sminka. Försöker dölja allt det som jag tycker är fult i mitt ansikte. Lönlöst. Jag kommer ändå aldrig bli nöjd.

Mina älskade vänner ger mig komplimanger efter komplimanger. Jag tror dem börjar bli trötta på mig nu. Trötta på mitt eviga tjat. Men jag kan inte sluta. En del säger att det är ett skrik efter bekräftelse. Det är inte så. Jag var bara så van att någon hackade på mig att jag tillslut tog över och gjorde det mesta själv. Jag försöker varje dag. Jag försöker stå framför spegeln och se vad de andra ser i mig. Min hudfärg, mina lappar, ögonen, håret. Jag ser det inte. Ögonen är inte klarblå eller turkosa. De är små och gråa. Läpparna har ingen form och är så små och tråkiga. Min hy är torr och sliten. Håret är torrt, tunnt och ser alltid smutsigt ut. Jag vill så otroligt gärna se. Men jag ser ingenting.

Att kunna säga att man är nöjd utan att ljuga. Att liksom...kunna gå upp en morgon och känna sig snygg. Eller i alla fall känna sig okej. Ingen gråt, ingen irritation, ingenting förutom det man vill känna. Åh, det vill jag. Jag är så trött på det här.

villintevillintevillintevillinte.